Europeiska Juniormästerskapen i Simhopp, Helsingfors 2018
Inför Mästerskapet
Det Svenska juniorlandslaget samlades fyra dagar före avresa för att träna ihop, komma samman som lag och förbereda sig inför tävlingarna. Den 19 juni körde de sitt första träningspass och sedan två pass om dagen fram till midsommar då de var lediga. På lördagen flög de till Helsingfors. Redan under dessa dagar såg tränarna Peter Falkman och Bryan Bungum en tydlig progression hos flera av hopparna. Emma Johansson är ett exempel. Hon är nyligen tillbaka från skada och hoppade inledningsvis väldigt långt från svikten i starterna. Men allteftersom dagarna gick blev hoppen högre och närmre och denna förbättring fortsatte sedan under mästerskapet. Andra effekter av att de tränade ihop var såklart känslan av gemenskap, sammanhang, mening och glädje. En bra grund att stå på när man ska prestera på topp, våga satsa och göra sitt bästa. I en trygg grupp där man har varandra vågar man även göra missar, ett mentalt måste på den här nivån.
Och det mentala spelet hade tränarna större planer för. Laget skulle inte göra entré som landet lagom utan ta för sig redan på uppvärmningen. Ta plats. ”Självklart med respekt”, berättar Peter Falkman, ”men vi tog för oss.” Tävlingen är alltså enligt denna filosofi inte något som sker bara under tiden du gör dina hopp inför domare och publik utan börjar på hemmaplan, den pågår mästerskapet igenom och genomförs av individen, hela tiden. När själva träningen inleds och ju närmre det lider mot tävling är många hoppare ivriga att träna. I trängseln runt sviktarna händer det att konkurrenter försöker vinna platser före i kön, tränga sig, helt enkelt, det skulle det svenska laget inte acceptera. ”Trängs inte själv, men stå upp för din plats, ingen har mer rätt än dig till svikten och tiden.
Svenska truppen
Den svenska truppen bestod av hoppare med olika erfarenhet. Emma Gullstrand (JSS) gjorde sitt fjärde och sista EJM och var därmed självklart en viktig person och förebild för de andra i laget. Längre ner i denna text ger hon sin bild av att tävla som junior. Jacob Stoltz (Polisen), Hedda Nordstedt (MKK) Nina Janmyr (SKP) och Matilda Nilsson (BSHK) var förstagångare medan Hanna Johnsson Stjernström, Emilia Nilsson Garip, Elias Petersen (MKK) samt Emma Johansson (VSS) har varit med tidigare. Coacherna märkte tidigt att hopparna, laget som individen, tog egna initiativ till exempelvis gemensamma uppvärmningar, höll ihop. Ur ett ledarperspektiv är man otroligt nöjd med när de aktiva har en ansvarstagande inställning. Och så var det från hemmalägret och mästerskapet igenom. På läktarna var det alltid fullt ös när Sverige deltog. Även tillresta föräldrar och syskon stod för hejaklacken.
I truppen fanns även Maria Werin med som sjukgymnast, lyckligtvis utan annat att göra än att förebygga rörligheten. Inga skador eller tuffa smärtor i laget. Utöver ledarstaben med Peter, Bryan och Maria var också Love Swartz på plats och representerade Sverige i domarstolen. Dock bodde domarna på ett eget hotell separerade från sina respektive länders trupper. De är ju neutrala i sitt uppdrag.
Tävlingarna
Den 25 juni var det dags. Första tävlingen, Jump Event, isbrytaren. Jump Event är en lagtävling där varje nation väljer ut ett lag på mellan två till fyra simhoppare som ska utföra såväl individuella som synkroniserade hopp från olika höjder. En bra kick off för både tävlande och domare som får känna in atmosfären och släppa lite på nervositeten. Det Svenska laget hade på pappret medaljchans och visste om det. Kanske var det så att man pratade lite för mycket om resultatet innan jobbet var gjort? Rätt fokus är A och O inom idrott och särskilt i simhopp där det verkligen gäller att prestera med styrka, mod, balans och precision vid ett givet tillfälle. Rätt fokus… Men medaljen uteblev och laget som bestod av Emma G, Hanna, Elias och Emilia hoppade till sig en sjundeplats. Emma som på ett naturligt sätt tagit en ledarroll grämde sig extra efter att ha missat ett hopp men i stort gjorde svenskarna avtryck genom fina insatser, tydligt läktarstöd och bra tävlingsattityd. Isen bruten. Nu var det dags.
Dag 2
Elias först ut på 1 meter pojkar B. Efter ett par hopp tycktes han påverkad av poängen som han nog ansåg lite låga. Tränaren Peter påminde honom om att de var på ett EJM, tuff konkurrens, strikt bedömning och, det som vi redan varit inne på rätt fokus: prestation. ”Gör det du kan”, ”påverka det du kan påverka.” Allt annat är lönlöst. Elias lyssnade, tog sig till final där han klättrade från en 9e till en 4e plats och Sverige var tydligt med i matchen detta EJM.
Den andra tävlingen för dagen var B-tjejerna på 3 meter. Emilia och Matilda representerade. Matilda var märkbart påverkad av sammanhanget vilket resulterade i försiktighet och nervositet. Det har man inte råd med i ett stort mästerskap. Hon slutade utanför finalplats men skulle revanschera sig i nästa gren. Emilia gick in i tävlingen med förväntningar om såväl final som medalj. Med Jump Event färskt i minnet fick vi samma resultat. Övertaggad och lite spänd missade hon hopp hon inte borde missa och slutade till sist som 6a. Mersmak för Svenskarna såhär långt.
På kvällen var det dags för Emma G och Hedda att tävla synkro. Och som de gjorde det. Det kritiska hoppet för dem var två och en halv volt med helskruv vilken de satte på 7or. Och den sammantaget fina hoppningen ledde till en fjärdeplats samt att de uppnådde kvalpoängen för JVM. Stort för tjejerna och för Sverige. Synkro är speciellt såtillvida att såväl det individuella hoppet måste vara bra och samtidigt exakt lika i höjd, rotation och avstånd som hoppartnerns. Mycket bra gjort av tjejerna.
Dag 3
Hanna var redo uppe på plattformen där A-tjejerna skulle tävla. Det är en gren som Hanna gjort stora framsteg inom de senaste åren och hon visade på hög kvalitet i sin hoppning. Kvarstod gjorde dock de riktigt plaskfria nedslagen, så kallade ”väs,” som krävs för att få upp poängen ordentligt, även om kraftig och stilfull hoppning med korrekt utförda stilarter självklart ska premieras. Hon missade även sin tre och en halv framåt i gruppering vilket kändes extra olyckligt då hon normalt sätt inte har bekymmer med det hoppet. Nerver kan såklart ha påverkat. Rätt fokus… Hanna kom inte till finalen vilket ändå borde varit möjligt och säkerligen ett personligt mål med tävlingen.
Jakob var nästa svensk denna dag. 1 meter pojkar A. Jakob hoppade jämnt och stabilt genom försöken och tog sig till final. I finalen ville han verkligen ge allt och visa vad han kunde men som vi förstått av tidigare insatser är det ett tufft sammanhang, tuff konkurrens och därför mycket som spökar. I finalen missade han några hopp då timingen i upphoppen inte räckte till för att få hoppen dit han ville. Men tränarna påpekar att det fanns mycket att ta med sig från båda våra svenska hoppare denna dag. Vi var helt klart där för att tävla.
Dag 4
Dags för våra B-tjejer igen. Både Matilda och Emilia hade samlat kraft sedan senaste grenen och var nu redo på 1 meter. Emilia krigade in i det sista, gick för medalj och till och med guld. Det räckte till brons, vilket är stort men…: hade hon satt sitt sista hopp: två och en halv i pik (vilket hon gör alla dagar i veckan) hade hon vunnit. Den blev dock väldigt brant och gick på överslag. 6,5or hade räckt för guldet som hägrade inte mer än 8 poäng bort när slutställningen var räknad. Hur som helst mycket imponerande insats av Malmötjejen. Emilias tävling var en stark bedrift enligt tränare Bryan som mindes hennes tävling i Dresden i år där hon inte lyckats komma tillbaka efter missade hopp. ”Det går framåt, och hon är fortfarande bara i b-klassen.”
Matilda hade verkligen tagit till sig av coahernas prat om att ge allt och ha rätt fokus: prestation! Hon hoppade som hon ska och tog sig till final. Det såg stabilt och säkert ut fram till allra sista hoppet som var dagens oturshopp; två och en halv framåt i pik. Matilda stressade in i volterna och fick inte med sig höjden som behövs. När hon skulle sträcka ut för nedslaget nuddade tårna ytan först, innan händerna och huvudet, vilket innebär misslyckat hopp och noll poäng. Matildas revansch från 3 meter var dock imponerande, knappt kunde man tro att det var samma hoppare.
Dag 5
Nytt medaljhopp. A-tjejer 1 meter. Emma Gullstrand som gjorde sitt sista EJM innan hon blir senior var taggad, målet var klart sedan länge. På en meter tävlade hon tillsammans med Emma Johansson som var deltog under något andra förutsättningar. Johansson har varit skadad och inte kunnat träna sina hopp under en period. Den senaste tiden har det handlat om att komma tillbaka till rutinerna och hitta formen igen. Som beskrevs i inledningen kämpade hon med sina starter som blev allt bättre under träningarna inför tävlingen. När det var dags var de som bäst och hon avslutade med en jättefin en och en halv volt framåt med dubbelskruv. Hon avlutande på plats 13vcirka 14 poäng från final. En fin prestation.
Emma Gullstrand gick all in från start, var 1a efter försöken och förhoppningarna var höga inför finalen. Dock föll hon igenom lite och i en final som för övrigt innehöll mycket fin hoppning från många av konkurrenterna fick hon inte till det. Hon hoppade lägre och betydligt mindre övertygande än hon annars gör. Men efteråt var hon övertygad. Hon skulle revanschera sig på 3 meter.
Mer A-klass, nu pojkar. Jacob från 3 meter. Efter lite tveksamma insatser slutade Jacob drygt 15 poäng från 12e platsen som också skulle ha inneburit final. Det visar sig gång på gång att det inte finns utrymme för missar eller tveksamheter. Jacob var färdigtävlad efter sin försökstävling och vi kan konstatera att tog tillvara på sin möjlighet att tävla ett EJM innan han blir senior. Han visade upp mycket under veckan som gick. Såväl i sin hoppning som i inställning, attityd och ansvar. Ett exempel som bevisar det är att hoppen ofta gick på överslag på grund av höjd och rotation. Jacob satsade allt.
Dag 6
Dags för Elias igen, B-pojkar, 3 meter. Elias gjorde vad man måste, hoppade bra på sina första fem obligatoriska hopp. Det innebär att man får med sig bra poäng om man kommer till final, vilket han gjorde. Han visade upp genom jämn hoppning genom hela försöksomgången och kom till final som 11a. Dagens utmaning var tre och en halv volt i gruppering vilken han missade såväl i försök som final men med ändock med en förbättring i den sistnämnda tävlingen. Finalhoppningen var generellt sätt mer putsad än förmiddagens och Elias klättrade från 11a till 9a.
Idag var det även dags för Nina som följt med till Helsingfors för att tävla i B-klassen på höga hopp. Nina hade fram till sin tävling visat forumet hur mycket hon älskar simhopp. Hon i stort sett sprang upp i tornet och hade det funnits en tävling på flest hopp på kortast tid hade hon utklassat. Det är den inställningen man vill se. Passion. Vilja. Hon var också med bra i tävlingen där hon lyckades även med sitt nyaste och svåraste hopp två och en halv volt bakåt i gruppering från fem meter. Överlag kunde man ana att hon var lite nervös men med en tydlig övertygelse om vad hon ville visade Nina varför hon var uttagen. Hon tog sig till final som 12a. I finalen var det lite svårare att få till hoppen,,, just det; nerver.
Dag 7 – sista tävlingsdagen
Idag var det A-tjejerna Hedda och Emma som skulle wrap it up, som man säger. Och de visade från start att de var med. Både tjejerna hoppade högt, väldigt högt, och på de inledande, obligatoriska hoppen stack detta ut. Hedda med en kraftfull en och en halv framåt vilken hon hade behövt ett renare nedslag på, Emma med sin en och en halv tyska som var omgångens bästa hopp. Så fortsatte de, Hedda lyckades med de svåra hoppen tre och en halv framåt i gruppering och två och en halv tyska i pik, hon slutade ynka fem poäng utanför finalen. Emma gick till final som 2a i hård kamp med Italien, Schweiz och Ryssland. I finalen var det spännande fram till sista rundan och till slut lyckades hon lägga vantarna på ett efterlängtat brons. Starkt och välförtjänt även om Emma krigade för er.
Summering
Ett Sverige på frammarsch med ett starkt och glatt juniorgäng. Ett välfungerande upplägg och simhoppare som visar karaktär genom att ta för sig i tävlingssammanhang, satsa, missa och komma tillbaka, supporta varandra och ta stort ansvar. Sett till det stora perspektivet kan kanske högre medvetenhet om kost, sömn och återhämtning vara nyckeln till de sista millimetrarna. Men överlag känns det som att Svensk simhoppning är något på spåren.
I huvudet på en sistaårsjunior
Ofta är det ledare, tränare och andra vuxna som återger och berättar, tycker och definierar. Därför har vi valt att i denna rapport ge ordet till en simhoppare som under många år har tränat medvetet och hårt mot ett tydligt mål. Varsågoda, Emma Gullstrands reflektioner:
Jag har fått äran att på något sätt utvärdera några av mina år som junior. Detta var mitt sista EJM vilket känns lite sorgligt men också skönt, på något vis. Totalt har jag varit med i fyra EJM. 2015 Moskva, Ryssland. 2016 Rijeka, Kroatien. 2017 Bergen, Norge och 2018 Helsingfors, Finland.
Första gången på ett EJM är alltid speciellt. Man vet inte riktigt hur det går till och det skiljer sig även ganska mycket från andra tävlingar. Mitt första var, som sagt, i Moskva. Det kändes helt fantastiskt att få åka så långt bort, tävla i ett helt annat land med många fantastiskt bra hoppare. 2015 var det bara B-hoppare som tävlade i EJM. A-hopparna hade European games i Baku istället, vilket gjorde att det blev en lite mindre tävling. Men det kändes absolut inte som det. När man kommer in i en ny hopphall och ser alla duktiga hoppare känner man sig ganska liten. Jag kommer ihåg att jag kände mig orolig och började ifrågasätta varför jag var där. Det jag reagerade på mest under den resan var att väldigt få kunde prata engelska, säkerheten var väldigt hög och att vi bodde mitt ute i skogen omgivna av en mur. Jag tävlade från 1 och 3 meter, höga och Jump Event med Simon Dimopolus.
Jag lyckades inte särskilt bra som B-hoppare, men jag var där för att lära och inget mer. Detta var länge sen så det är lite svårt att komma ihåg exakta placeringar. Men jag kommer ihåg att jag tog en finalplats på höga, vilket var den minst otippade höjden. Jag var inte i närheten av den svårighetsgraden resten av de tävlande hade. Det var pirrigt att hoppa sin första final, jag var väldigt nervös och det var svårt att koncentrera sig.
Tre år senare har jag dock tagit en paus från höga, men svårighetsgraden och stabiliteten i min hoppning har blivit betydligt bättre. Just nu är jag på väg hem ifrån Finland, det gick inte riktigt som jag hade hoppats, men sånt är i livet. Trots det så gläds jag över min bronspeng, uttagningen till JVM i synchro med Hedda Nordstedt och alla fina prestationer som hela svenska laget har åstadkommit den här veckan.
Detta året är speciellt viktigt för mig, det är först och främst mitt sista år som junior. Det klart att man vill göra bra ifrån sig då, men jag har större mål framför mig än ett EJM. Som jag nämnde tidigare är det snart JVM och där hoppas jag även kunna kvala till Youth Olympic Games som går av stapeln senare i år.
Den tiden man är med i landslaget är speciell, man går igenom så mycket. Man blir besviken, arg, ledsen och man fattar inte riktigt vad som har hänt efter en dåligt tävling. Man vill helst åka tillbaka i tiden och göra om allt. Men sen finns ju också de ljusa stunderna, känslan av lycka, glädje och kärlek. När man till slut har lyckats med sitt mål, vare sig det är att kvala, ta sig till final eller en medalj så är känslan helt fantastisk.
Allting jag har lärt mig under åren kommer jag inte kunna skriva ner. Ibland tar man in saker omedvetet och det är så man växer som person. Men jag är medveten om att varenda tävling jag gjort som junior har förberett mig för nästa steg. Det jag skulle kunna förmedla till både nuvarande och framtida landslags hoppare är det jag har fått höra tusentals gånger av mina tränare:
Ge aldrig up! Man vet inte hur en tävling kommer att se ut, vem som helst kan missa och då har du ditt fönster. Om man nu missar ett, två eller till och med tre hopp spelar det absolut ingen roll. Ett hopp i taget. Nästa hopp!
Ta det lugnt, andas, en tävling är bara ett till tillfälle att göra något magiskt. Och om det inte funkar den dagen, glöm inte att det kommer fler tillfällen.
Det är okej att vara besviken, ledsen eller arg. Bara man kommer tillbaka och lär sig något av det eller använder det som motivation.
Sist men inte minst, det viktigaste: Kom ihåg att DU är riktigt bra! DU hade aldrig blivit uttagen till att representera Sverige om DU inte var tillräckligt bra! Tro ALLTID på dig själv, tveka inte en sekund på hur fantastisk DU är!
Plus: Hälsa, var trevlig och le, skratta och ha kul, det kommer man väldigt långt på! Ta tillfällena och gör något magiskt!
/Emma Gullstrand, 2018
Tack, Emma, för din visdom!
Vid tangentbordet: Love Swartz
Det Svenska juniorlandslaget samlades fyra dagar före avresa för att träna ihop, komma samman som lag och förbereda sig inför tävlingarna. Den 19 juni körde de sitt första träningspass och sedan två pass om dagen fram till midsommar då de var lediga. På lördagen flög de till Helsingfors. Redan under dessa dagar såg tränarna Peter Falkman och Bryan Bungum en tydlig progression hos flera av hopparna. Emma Johansson är ett exempel. Hon är nyligen tillbaka från skada och hoppade inledningsvis väldigt långt från svikten i starterna. Men allteftersom dagarna gick blev hoppen högre och närmre och denna förbättring fortsatte sedan under mästerskapet. Andra effekter av att de tränade ihop var såklart känslan av gemenskap, sammanhang, mening och glädje. En bra grund att stå på när man ska prestera på topp, våga satsa och göra sitt bästa. I en trygg grupp där man har varandra vågar man även göra missar, ett mentalt måste på den här nivån.
Och det mentala spelet hade tränarna större planer för. Laget skulle inte göra entré som landet lagom utan ta för sig redan på uppvärmningen. Ta plats. ”Självklart med respekt”, berättar Peter Falkman, ”men vi tog för oss.” Tävlingen är alltså enligt denna filosofi inte något som sker bara under tiden du gör dina hopp inför domare och publik utan börjar på hemmaplan, den pågår mästerskapet igenom och genomförs av individen, hela tiden. När själva träningen inleds och ju närmre det lider mot tävling är många hoppare ivriga att träna. I trängseln runt sviktarna händer det att konkurrenter försöker vinna platser före i kön, tränga sig, helt enkelt, det skulle det svenska laget inte acceptera. ”Trängs inte själv, men stå upp för din plats, ingen har mer rätt än dig till svikten och tiden.
Svenska truppen
Den svenska truppen bestod av hoppare med olika erfarenhet. Emma Gullstrand (JSS) gjorde sitt fjärde och sista EJM och var därmed självklart en viktig person och förebild för de andra i laget. Längre ner i denna text ger hon sin bild av att tävla som junior. Jacob Stoltz (Polisen), Hedda Nordstedt (MKK) Nina Janmyr (SKP) och Matilda Nilsson (BSHK) var förstagångare medan Hanna Johnsson Stjernström, Emilia Nilsson Garip, Elias Petersen (MKK) samt Emma Johansson (VSS) har varit med tidigare. Coacherna märkte tidigt att hopparna, laget som individen, tog egna initiativ till exempelvis gemensamma uppvärmningar, höll ihop. Ur ett ledarperspektiv är man otroligt nöjd med när de aktiva har en ansvarstagande inställning. Och så var det från hemmalägret och mästerskapet igenom. På läktarna var det alltid fullt ös när Sverige deltog. Även tillresta föräldrar och syskon stod för hejaklacken.
I truppen fanns även Maria Werin med som sjukgymnast, lyckligtvis utan annat att göra än att förebygga rörligheten. Inga skador eller tuffa smärtor i laget. Utöver ledarstaben med Peter, Bryan och Maria var också Love Swartz på plats och representerade Sverige i domarstolen. Dock bodde domarna på ett eget hotell separerade från sina respektive länders trupper. De är ju neutrala i sitt uppdrag.
Tävlingarna
Den 25 juni var det dags. Första tävlingen, Jump Event, isbrytaren. Jump Event är en lagtävling där varje nation väljer ut ett lag på mellan två till fyra simhoppare som ska utföra såväl individuella som synkroniserade hopp från olika höjder. En bra kick off för både tävlande och domare som får känna in atmosfären och släppa lite på nervositeten. Det Svenska laget hade på pappret medaljchans och visste om det. Kanske var det så att man pratade lite för mycket om resultatet innan jobbet var gjort? Rätt fokus är A och O inom idrott och särskilt i simhopp där det verkligen gäller att prestera med styrka, mod, balans och precision vid ett givet tillfälle. Rätt fokus… Men medaljen uteblev och laget som bestod av Emma G, Hanna, Elias och Emilia hoppade till sig en sjundeplats. Emma som på ett naturligt sätt tagit en ledarroll grämde sig extra efter att ha missat ett hopp men i stort gjorde svenskarna avtryck genom fina insatser, tydligt läktarstöd och bra tävlingsattityd. Isen bruten. Nu var det dags.
Dag 2
Elias först ut på 1 meter pojkar B. Efter ett par hopp tycktes han påverkad av poängen som han nog ansåg lite låga. Tränaren Peter påminde honom om att de var på ett EJM, tuff konkurrens, strikt bedömning och, det som vi redan varit inne på rätt fokus: prestation. ”Gör det du kan”, ”påverka det du kan påverka.” Allt annat är lönlöst. Elias lyssnade, tog sig till final där han klättrade från en 9e till en 4e plats och Sverige var tydligt med i matchen detta EJM.
Den andra tävlingen för dagen var B-tjejerna på 3 meter. Emilia och Matilda representerade. Matilda var märkbart påverkad av sammanhanget vilket resulterade i försiktighet och nervositet. Det har man inte råd med i ett stort mästerskap. Hon slutade utanför finalplats men skulle revanschera sig i nästa gren. Emilia gick in i tävlingen med förväntningar om såväl final som medalj. Med Jump Event färskt i minnet fick vi samma resultat. Övertaggad och lite spänd missade hon hopp hon inte borde missa och slutade till sist som 6a. Mersmak för Svenskarna såhär långt.
På kvällen var det dags för Emma G och Hedda att tävla synkro. Och som de gjorde det. Det kritiska hoppet för dem var två och en halv volt med helskruv vilken de satte på 7or. Och den sammantaget fina hoppningen ledde till en fjärdeplats samt att de uppnådde kvalpoängen för JVM. Stort för tjejerna och för Sverige. Synkro är speciellt såtillvida att såväl det individuella hoppet måste vara bra och samtidigt exakt lika i höjd, rotation och avstånd som hoppartnerns. Mycket bra gjort av tjejerna.
Dag 3
Hanna var redo uppe på plattformen där A-tjejerna skulle tävla. Det är en gren som Hanna gjort stora framsteg inom de senaste åren och hon visade på hög kvalitet i sin hoppning. Kvarstod gjorde dock de riktigt plaskfria nedslagen, så kallade ”väs,” som krävs för att få upp poängen ordentligt, även om kraftig och stilfull hoppning med korrekt utförda stilarter självklart ska premieras. Hon missade även sin tre och en halv framåt i gruppering vilket kändes extra olyckligt då hon normalt sätt inte har bekymmer med det hoppet. Nerver kan såklart ha påverkat. Rätt fokus… Hanna kom inte till finalen vilket ändå borde varit möjligt och säkerligen ett personligt mål med tävlingen.
Jakob var nästa svensk denna dag. 1 meter pojkar A. Jakob hoppade jämnt och stabilt genom försöken och tog sig till final. I finalen ville han verkligen ge allt och visa vad han kunde men som vi förstått av tidigare insatser är det ett tufft sammanhang, tuff konkurrens och därför mycket som spökar. I finalen missade han några hopp då timingen i upphoppen inte räckte till för att få hoppen dit han ville. Men tränarna påpekar att det fanns mycket att ta med sig från båda våra svenska hoppare denna dag. Vi var helt klart där för att tävla.
Dag 4
Dags för våra B-tjejer igen. Både Matilda och Emilia hade samlat kraft sedan senaste grenen och var nu redo på 1 meter. Emilia krigade in i det sista, gick för medalj och till och med guld. Det räckte till brons, vilket är stort men…: hade hon satt sitt sista hopp: två och en halv i pik (vilket hon gör alla dagar i veckan) hade hon vunnit. Den blev dock väldigt brant och gick på överslag. 6,5or hade räckt för guldet som hägrade inte mer än 8 poäng bort när slutställningen var räknad. Hur som helst mycket imponerande insats av Malmötjejen. Emilias tävling var en stark bedrift enligt tränare Bryan som mindes hennes tävling i Dresden i år där hon inte lyckats komma tillbaka efter missade hopp. ”Det går framåt, och hon är fortfarande bara i b-klassen.”
Matilda hade verkligen tagit till sig av coahernas prat om att ge allt och ha rätt fokus: prestation! Hon hoppade som hon ska och tog sig till final. Det såg stabilt och säkert ut fram till allra sista hoppet som var dagens oturshopp; två och en halv framåt i pik. Matilda stressade in i volterna och fick inte med sig höjden som behövs. När hon skulle sträcka ut för nedslaget nuddade tårna ytan först, innan händerna och huvudet, vilket innebär misslyckat hopp och noll poäng. Matildas revansch från 3 meter var dock imponerande, knappt kunde man tro att det var samma hoppare.
Dag 5
Nytt medaljhopp. A-tjejer 1 meter. Emma Gullstrand som gjorde sitt sista EJM innan hon blir senior var taggad, målet var klart sedan länge. På en meter tävlade hon tillsammans med Emma Johansson som var deltog under något andra förutsättningar. Johansson har varit skadad och inte kunnat träna sina hopp under en period. Den senaste tiden har det handlat om att komma tillbaka till rutinerna och hitta formen igen. Som beskrevs i inledningen kämpade hon med sina starter som blev allt bättre under träningarna inför tävlingen. När det var dags var de som bäst och hon avslutade med en jättefin en och en halv volt framåt med dubbelskruv. Hon avlutande på plats 13vcirka 14 poäng från final. En fin prestation.
Emma Gullstrand gick all in från start, var 1a efter försöken och förhoppningarna var höga inför finalen. Dock föll hon igenom lite och i en final som för övrigt innehöll mycket fin hoppning från många av konkurrenterna fick hon inte till det. Hon hoppade lägre och betydligt mindre övertygande än hon annars gör. Men efteråt var hon övertygad. Hon skulle revanschera sig på 3 meter.
Mer A-klass, nu pojkar. Jacob från 3 meter. Efter lite tveksamma insatser slutade Jacob drygt 15 poäng från 12e platsen som också skulle ha inneburit final. Det visar sig gång på gång att det inte finns utrymme för missar eller tveksamheter. Jacob var färdigtävlad efter sin försökstävling och vi kan konstatera att tog tillvara på sin möjlighet att tävla ett EJM innan han blir senior. Han visade upp mycket under veckan som gick. Såväl i sin hoppning som i inställning, attityd och ansvar. Ett exempel som bevisar det är att hoppen ofta gick på överslag på grund av höjd och rotation. Jacob satsade allt.
Dag 6
Dags för Elias igen, B-pojkar, 3 meter. Elias gjorde vad man måste, hoppade bra på sina första fem obligatoriska hopp. Det innebär att man får med sig bra poäng om man kommer till final, vilket han gjorde. Han visade upp genom jämn hoppning genom hela försöksomgången och kom till final som 11a. Dagens utmaning var tre och en halv volt i gruppering vilken han missade såväl i försök som final men med ändock med en förbättring i den sistnämnda tävlingen. Finalhoppningen var generellt sätt mer putsad än förmiddagens och Elias klättrade från 11a till 9a.
Idag var det även dags för Nina som följt med till Helsingfors för att tävla i B-klassen på höga hopp. Nina hade fram till sin tävling visat forumet hur mycket hon älskar simhopp. Hon i stort sett sprang upp i tornet och hade det funnits en tävling på flest hopp på kortast tid hade hon utklassat. Det är den inställningen man vill se. Passion. Vilja. Hon var också med bra i tävlingen där hon lyckades även med sitt nyaste och svåraste hopp två och en halv volt bakåt i gruppering från fem meter. Överlag kunde man ana att hon var lite nervös men med en tydlig övertygelse om vad hon ville visade Nina varför hon var uttagen. Hon tog sig till final som 12a. I finalen var det lite svårare att få till hoppen,,, just det; nerver.
Dag 7 – sista tävlingsdagen
Idag var det A-tjejerna Hedda och Emma som skulle wrap it up, som man säger. Och de visade från start att de var med. Både tjejerna hoppade högt, väldigt högt, och på de inledande, obligatoriska hoppen stack detta ut. Hedda med en kraftfull en och en halv framåt vilken hon hade behövt ett renare nedslag på, Emma med sin en och en halv tyska som var omgångens bästa hopp. Så fortsatte de, Hedda lyckades med de svåra hoppen tre och en halv framåt i gruppering och två och en halv tyska i pik, hon slutade ynka fem poäng utanför finalen. Emma gick till final som 2a i hård kamp med Italien, Schweiz och Ryssland. I finalen var det spännande fram till sista rundan och till slut lyckades hon lägga vantarna på ett efterlängtat brons. Starkt och välförtjänt även om Emma krigade för er.
Summering
Ett Sverige på frammarsch med ett starkt och glatt juniorgäng. Ett välfungerande upplägg och simhoppare som visar karaktär genom att ta för sig i tävlingssammanhang, satsa, missa och komma tillbaka, supporta varandra och ta stort ansvar. Sett till det stora perspektivet kan kanske högre medvetenhet om kost, sömn och återhämtning vara nyckeln till de sista millimetrarna. Men överlag känns det som att Svensk simhoppning är något på spåren.
I huvudet på en sistaårsjunior
Ofta är det ledare, tränare och andra vuxna som återger och berättar, tycker och definierar. Därför har vi valt att i denna rapport ge ordet till en simhoppare som under många år har tränat medvetet och hårt mot ett tydligt mål. Varsågoda, Emma Gullstrands reflektioner:
Jag har fått äran att på något sätt utvärdera några av mina år som junior. Detta var mitt sista EJM vilket känns lite sorgligt men också skönt, på något vis. Totalt har jag varit med i fyra EJM. 2015 Moskva, Ryssland. 2016 Rijeka, Kroatien. 2017 Bergen, Norge och 2018 Helsingfors, Finland.
Första gången på ett EJM är alltid speciellt. Man vet inte riktigt hur det går till och det skiljer sig även ganska mycket från andra tävlingar. Mitt första var, som sagt, i Moskva. Det kändes helt fantastiskt att få åka så långt bort, tävla i ett helt annat land med många fantastiskt bra hoppare. 2015 var det bara B-hoppare som tävlade i EJM. A-hopparna hade European games i Baku istället, vilket gjorde att det blev en lite mindre tävling. Men det kändes absolut inte som det. När man kommer in i en ny hopphall och ser alla duktiga hoppare känner man sig ganska liten. Jag kommer ihåg att jag kände mig orolig och började ifrågasätta varför jag var där. Det jag reagerade på mest under den resan var att väldigt få kunde prata engelska, säkerheten var väldigt hög och att vi bodde mitt ute i skogen omgivna av en mur. Jag tävlade från 1 och 3 meter, höga och Jump Event med Simon Dimopolus.
Jag lyckades inte särskilt bra som B-hoppare, men jag var där för att lära och inget mer. Detta var länge sen så det är lite svårt att komma ihåg exakta placeringar. Men jag kommer ihåg att jag tog en finalplats på höga, vilket var den minst otippade höjden. Jag var inte i närheten av den svårighetsgraden resten av de tävlande hade. Det var pirrigt att hoppa sin första final, jag var väldigt nervös och det var svårt att koncentrera sig.
Tre år senare har jag dock tagit en paus från höga, men svårighetsgraden och stabiliteten i min hoppning har blivit betydligt bättre. Just nu är jag på väg hem ifrån Finland, det gick inte riktigt som jag hade hoppats, men sånt är i livet. Trots det så gläds jag över min bronspeng, uttagningen till JVM i synchro med Hedda Nordstedt och alla fina prestationer som hela svenska laget har åstadkommit den här veckan.
Detta året är speciellt viktigt för mig, det är först och främst mitt sista år som junior. Det klart att man vill göra bra ifrån sig då, men jag har större mål framför mig än ett EJM. Som jag nämnde tidigare är det snart JVM och där hoppas jag även kunna kvala till Youth Olympic Games som går av stapeln senare i år.
Den tiden man är med i landslaget är speciell, man går igenom så mycket. Man blir besviken, arg, ledsen och man fattar inte riktigt vad som har hänt efter en dåligt tävling. Man vill helst åka tillbaka i tiden och göra om allt. Men sen finns ju också de ljusa stunderna, känslan av lycka, glädje och kärlek. När man till slut har lyckats med sitt mål, vare sig det är att kvala, ta sig till final eller en medalj så är känslan helt fantastisk.
Allting jag har lärt mig under åren kommer jag inte kunna skriva ner. Ibland tar man in saker omedvetet och det är så man växer som person. Men jag är medveten om att varenda tävling jag gjort som junior har förberett mig för nästa steg. Det jag skulle kunna förmedla till både nuvarande och framtida landslags hoppare är det jag har fått höra tusentals gånger av mina tränare:
Ge aldrig up! Man vet inte hur en tävling kommer att se ut, vem som helst kan missa och då har du ditt fönster. Om man nu missar ett, två eller till och med tre hopp spelar det absolut ingen roll. Ett hopp i taget. Nästa hopp!
Ta det lugnt, andas, en tävling är bara ett till tillfälle att göra något magiskt. Och om det inte funkar den dagen, glöm inte att det kommer fler tillfällen.
Det är okej att vara besviken, ledsen eller arg. Bara man kommer tillbaka och lär sig något av det eller använder det som motivation.
Sist men inte minst, det viktigaste: Kom ihåg att DU är riktigt bra! DU hade aldrig blivit uttagen till att representera Sverige om DU inte var tillräckligt bra! Tro ALLTID på dig själv, tveka inte en sekund på hur fantastisk DU är!
Plus: Hälsa, var trevlig och le, skratta och ha kul, det kommer man väldigt långt på! Ta tillfällena och gör något magiskt!
/Emma Gullstrand, 2018
Tack, Emma, för din visdom!
Vid tangentbordet: Love Swartz
